Lisa Kejonen Pauker

Giron Kiruna, 6 augusti 2024

Under en timme en sensommar eftermiddag skriver vi med Lisa i en WhatsApp-tråd. Både hennes val av konversationsform och den runda profilbilden, en hund som lyhört står och väntar i snön, känns som självklara val för någon som lika naturligt och nyfiket omger sig av både skog och teknik. Just hemkommen till Giron från Hedenäset och smedjan där hon med jämna mellanrum producerar samiskt silver pratar hon med oss om saknad, livskamrater, förväntan och samiskt fotografi. I hennes verk, ett personligt landskap av sammanfogade minnesbilder, skapas en skildring som rymmer mer än någon verklig plats förmår. Genom att erbjuda en scen för oss att ta plats i, och att utforska, blir Lisas verk ett utrymme som fortsätter utanför bilden och skapar möjligheter för nya iakttagelser om våra egna förväntningar, begränsningar och vår gemensamma framtid.

Jag började tänka annorlunda på samiskt fotografi när jag första gången kikade i Britta Marakatt-Labbas bok “Broderade berättelser”. Jag läste alla hennes textila verk som scener, där händelseförloppen kunde tänkas fortsätta utanför bildkanten. Istället för att vara isolerade skeenden blev de utsnitt som visade delar av allt som pågick. Jag tror att det kommer från att vi har ett sätt att vara när vi synkar med andra i vår familj och vår gemenskap. En är inte solo, så de enskilda objekten eller händelserna är inte det som blir viktigt. Utan summan av dem.