Johdet Pirak

Jåhkåmåhkke Jokkmokk / Giron Kiruna, Augusti 2025

När jag träffar Kristoffer Unga Pirak och Lina Johdet som utgör konstnärsduon Johdet Pirak är det bara dagar efter att LKAB har gått ut med den nya deformationszonen i Giron. Två tredjedelar av stadens befolkning kommer ha behövt lämna sina hem på grund av gruvbrytningen när nästa etapp av den ofrivilliga stadsomvandlingen genomförts. Samebyarna i området står inför katastrofala följder, där möjligheten att bedriva den traditionella renskötsel i området utesluts. Kristoffer och Lina sitter vid varsin dator, i varsitt rum i sitt hus i Jåhkmåhkke dit de bara några månader tidigare flyttat. I bild syns både parets gemensamma barn, mitt i en glädjefylld lek, och det renoveringsprojekt som de är mitt uppe i. Samtidigt arbetar de med en mängd geografiskt spridda konstprojekt, varav ett tar plats i Norrbottens museums samiska samling. De har återkommande spenderat tid i arkivet och fastnat för två av de siejde som finns i samlingarna. Den ena kommer från Kristoffers hemområde, den andra är inhämtad från en plats nära den by Lina kommer ifrån. Om bara några veckor ska de prata om dessa föremål och sin egen relation till dem i en föreläsning på Norrbottens museums arkivcentrum. Kanske också föreslå chefen för avdelningen att återlämna den siejdde som tagits från en plats som nu står under vatten på grund av Vattenfalls dammbyggen, som ett konstprojekt och återbördande av en siejdde som länge befunnit sig på fel plats.

Maria: Vad funderar ni på just nu?

Kristoffer: Världsläget och husrenovering.
Lina: Och gruvan.

Maria: Från det vardagsnära handfasta till det mer existentiella. Var det känslor och tankar som också fanns med när ni besökte Norrbottens museum?

Kristoffer: Först blev jag överraskad av hur peppade alla anställda på Norrbottens museum som vi mötte var på projektet. Det var väldigt fint att gå ned och besöka arkivet eftersom min áddjás saltripa finns där och jag blev lite stolt av att se hans hantverk. Samtidigt finns en trumma som är upphittad i Kvikkjokksfjällen, samma område som min áddja´ kommer ifrån, i andra sidan av rummet. Den ligger bara där på en hylla, tagen från sin kontext. Det känns så brutalt. Det finns en känsla av att alla dessa föremål som finns här och inte visas gömts undan i ett kallt förråd och förlorat sin koppling till platsen de kommer ifrån, människorna som gjort dem och de som brukat dem.

Lina: Att besöka arkivet känns som att gå in i museet i museet. Det är som att komma in i en utställning eftersom föremålen inte är nedpackade, de ligger på hyllrad efter hyllrad helt öppet. Den samiska samlingen är absolut inte den största delen av museets samlingar men rummen där den förvaras bär på en annan känsla. Det är laddade, de siejde ligger där statiskt uppradade. Och det blir ett sådant övergrepp när de här starka energierna låsts in. Det blir jobbigt. Luften känns tung att andas och både kroppen och sinnesstämningen påverkas av att vistas bland dessa föremål.

Våra utgångspunkter när vi arbetar är våra hemorter vid Lule- och Torne älv och våra samiska- och tornedalska traditioner.

Maria: Ni har intresserat er för två siejde från era respektive hemtrakter som finns i samlingarna på Norrbottens museum. Vad var det som gjorde att ni drogs till just dessa två?

Kristoffer: Det blev så naturligt. Våra utgångspunkter när vi arbetar är våra hemorter vid Lule- och Torne älv och våra samiska- och tornedalska traditioner. När vi arbetar med projekt som handlar mer om det tornedalska blir jag den som tar ett steg tillbaka och uppmärksammar Lina på sånt hon är hemmablind för genom att ställa frågor. Rollerna blir omvända när vi arbetar med projekt som utgår från samiska perspektiv. Här, i detta projekt, i detta arkiv, finns det en siejdde från hennes by och en från mitt hemområde som är tagen från ett landområde som idag är uppdämt och står under vatten. Att det inte går att besöka platsen medför ytterligare en sorg.

Maria: Hur tänker ni kring att lyfta fram just två siejdijt? Föremål som av många, både museer och samer, känns som väldigt laddade föremål. Både för att dokumentationen om hur de samlats in och bakgrunden till hur de bedömts vara just en siejdde inte alltid är helt tydlig, men också för att de är heliga föremål som tagits utan lov och ofta tillkommit till museernas samling under förevändningar att den samiska kulturen var utdöende.

Lina: Den siejdde som är tagen från Junosuando har kommit till museet på 60-talet, vilket är ganska sent. Trots att det funnits många berättelser om en siejdde i området hade den inte hittats. När en trodde att platsen och siejdden var funnen så tyckte museiledningen vid den tiden att den borde flyttas eftersom människor nu kände till var den befann sig. Jag kan inte låta bli att undra vad det var som den egentligen räddades ifrån?
Kristoffer: Energierna i föremålen fortsätter att vara starka, men de har förlorat kontexten de omgetts av när de flyttats.

Det är oundvikligt att bo här och arbeta med konst utan att det blir politik, men vi pratar hellre om kärleken till platser, föremål och traditioner.

Maria: Tror ni att konsten kan bidra till att synliggöra och problematisera en samling som den här? Eller kanske snarare lyfta fram de berättelser som föremålen i samlingen bär. Genom materialen som de skapats av, händerna eller naturen som format dem och de människor som använt föremålen rituellt eller vardagligt. Berättelser som inte alltid är helt enkla.

Lina: Vi vill arbeta med röster som människor ofta glömmer bort att lyssna till, som bergens eller markernas. Vi tror på krafterna och det besjälade i naturen, det är vår sanning. Det vi gör är att försöka sätta oss in i känslan av hur älven mår när den däms, känslan hos en siejdde när den blir inlåst i ett arkivrum. De känslorna försöker vi förmedla genom vår konst. Det är oundvikligt att bo här och arbeta med konst utan att det blir politik, men vi pratar hellre om kärleken till platser, föremål och traditioner. Det finns såklart en politik bakom det. Jag tror att en kärleksförklaring också är ett starkt vapen.
Kristoffer: Vi försöker inte att skapa politisk konst, vi är båda uppvuxna på platser där en föds in i det. Det finns inga alternativ. Men att bara ägna sig åt det politiska kan lätt lämna en dränerad. Jag är bara här en sväng och en del av det stora cirkulära, något väderfenomen och tillvaron här uppe påminner en om. Jag tillhör en minoritetsgrupp som samisk och konstnär och bidrar genom det till fler perspektiv på hur det går att se på och tänka om världen. Att leverera hårda sanningar och direkta åsikter landar inte alltid som önskat. Ibland kan det vara lättare att mötas i en konstnärlig kontext. Det är ett sätt att tillföra kunskap till en institution och samling som jag tror att vi kan bidra med.

Så snart ett föremål blir en del av ett museum, sker en objektifiering. I de institutionella rummen skalas det mänskliga och besjälade bort och kniven som tidigare var en vän presenteras enbart som ett objekt.

Maria: Blir det på något sätt en kommunikativ utmaning? När de samiska föremålen omnämns med språken från områdena där de hör hemma kan innehållet berätta mer än bara om det fysiska och inkludera kontexter och vissa fenomen som har omgett föremålet. Material som finns i samlingar och arkiv omnämns ofta som objekt, något som kan skapa ett språkligt glapp och en känsla av distans.

Lina: Så snart ett föremål blir en del av ett museum, sker en objektifiering. I de institutionella rummen skalas det mänskliga och besjälade bort och kniven som tidigare var en vän presenteras enbart som ett objekt.

Kristoffer: Vi försöker hitta kanaler där en kan översätta vårt sätt att se på världen och naturens rättigheter. Att naturen och ett ekosystem kan bli en egen juridisk person som passar i en juridisk värld är en del av det stora arbetet.

Maria: Jag är nyfiken på hur ni vill utveckla projektet härifrån?

Lina: Första steget är att besöka platserna där de båda siejde har hört hemma. Något vi måste göra innan snön lägger sig. Hur den fysiska gestaltningen kommer att se ut får utvecklas allt eftersom, i takt med projektet. Vi arbetar konceptuellt och försöker gå ifrån det mätbara så mycket som möjligt.
Kristoffer: För mig är själva processen det jag älskar och jag kan känna ett visst vemod när ett projekt avslutas. Kanske överraskar vi museets ledning när vi ses genom att föreslå att vi ska göra ett performance där den siejdde som kommer från Jåhkåmåhkke-området placeras i en eka som vi sätter i brand och låter den sjunka tillsammans med båten till sin ursprungliga plats, även om denna nu står under vatten. Det skulle bli ett annorlunda sätt att utföra en återlämning, men det känns samtidigt viktigt att tydliggöra att vårt arbete här inte handlar om en repatrieringsprocess utan om ett konstnärligt arbete vi gör tillsammans med naturen. Det ger oss en frihet i det här skedet av processen.

Maria: Vad har ni för tankar framåt?

Kristoffer: Fred på jorden (skratt).

Lina: Just nu befinner vi oss i en märklig tid, med ett mörkt och hotfullt världsläge. Det får mig att verkligen uppskatta att bara vara ute i skogen och plocka bär. Att hämta vår egen mat.